Eriikas

Det gör ont i hela mig. Det känns så overkligt. Allt jag gör påminner mig om dig. Alla sorgliga låtar är om dig. Att aldrig någonsin kunna prata med dig i telefonen, att aldrig kunna fira jul, aldrig mer komma till dig på sommaren. Inte få hjälp med att sy eller baka. Att inte få krama dig. Eller ens se dig vinka hejdå när vi åker hem igen. Inte kunna vara i din lägenhet något mer. Inte kunna känna lukten av cigarettrök och blommor när man kommer in. Det är sorgligt. Inget kan förklara smärtan jag känner. Ändå måste jag stå ut. Inget ger tröst. När någon säger att den är ledsen, kan jag inte förstå. Jag kan inte förstå hur det ska trösta. Jag förstår inte att just den meningen som man säger till alla när ens släkting dör, ska få mig må bättre. Som om hon var som alla andra. Skitsnack tycker jag. Men jag säger inget, för jag vill inte såra personen, som nog inte vad den annars ska göra. Ständigt vill jag vakna från den här mardrömmen. Men det går inte, det är verkligheten. Även fast det inte känns så. Varför gråter man? Det ända som händer är att kläderna blir som ett hav och att man får påsar under ögonen och blir trött. Sen vaknar man ju ändå igen. Hopplöst att veta varför. Det är som att skrika, att gråta alltså. Man får utbrott för ilskan, fast det är sorg man känner. Jag vill både skrika och gråta. Men jag orkar inte. Det känns bara patetiskt. På något sätt.

Det handlar om min farmor. Som var världens bästa människa. Hon var aldrig elak. Hon var alltid snäll mot människor. Hon ville dem jämt det bästa. Hon spenderade hellre sina pengar på andra människor, hon plockade påde svanp och bär i skogen. Gjorde saft och sylt. det var det hon var bäst på, det och att laga mat och baka. Fast hon var bästa på alla sätt. Jag saknar henne så innerligt. <3


/ Förlåt att jag inte skrivit på typ en månad eller nåt. Jag har haft annat att göra. Men nu ska jag börja igen.