Eriikas

För ett tag sedan kom min mamma upp o sa gråtande: Gumman gå ner till pappa så får du prata med farmor i telefonen.
Så jag gick ner till nedervåningen och väntade på att pappa skulle prata klart med farmor och ge mig luren. Det bådade ju inte gott. Men så fick jag höra hennes röst. Så jag började inte gråta. Vi pratade om midsommar och andra onödiga saker. Sen pratade vi om att vi skulle komma i sommar och hälsa på. Då blev jag jätteglad. Sen när vi pratat färdigt så gick jag inte i köket. Där satt mamma o grät och pappa fällde några tårar. Samma sak som för några år sen då mormor dog. Jag bara tänkte: Jag får inte gråta, inget har ännu hänt.
Så förklarade pappa för mej att farmor hade små tumörer i levern. Och att man inte kan få en ny från en donator. Sen är hon 75 år. Så då visste jag. Jag trodde att hon skulle klara sig. Så sa jag: Men ingenting har ju hänt. Inte sen hon kom hem från sjukhuset.
Då sa pappa att det finns bara en jätteliten chans. Alltså nästan omöjlig.
Så då gick jag upp på mitt rum igen. Jag tänkte att nu kommer jag börja gråta. Men det gjorde jag inte. Jag vet inte varför, det är ju sorgligt och allt. Men jag kände mej bara trött. Jag vet inte varför. Jag hatar att någon ser mej gråta. Jag skulle bara vilja gå någonstans och lyssna på musik. Men samtidigt vill jag krama någon som säger att det kommer att bli bra. Men där är haken, det kommer aldrig bli bra igen. Jag klarar inte att tänka på det. Jag vill bara. Jag vet inte. Fortsätta på något sätt.