Eriikas

Idag har jag varit på begravning. Ja, jag grät. Tänkte hela tiden på min farmor, men det var min fasters man som begravdes idag. Just nu är jag i Uddevalla. De tre senaste gångerna som vi har varit här har alltid varit negativa. Det har handlat om döden. Jag vill inte att fler ska dö nu. Någonsin. Men det händer ändå, och ingen i världen har någon som helst makt över det. Jag orkar inte gråta mer. Jag kan inte gråta mer. Jag vill inte gråta mig till sömns varje kväll längre. Men sorgen finns kvar, såsom tårarna. Jag är fjorton förihelvete. Ska en fjortonåring behöva lida såhär? Är det rättvist på något sätt? Livet är inte rättvist, jag vet, men man tycker väl, att någon gång, ska jag få vara riktigt lycklig. Men ta inte det här på fel sätt, jag har mina Happy-moments. Men vad jag menar är att det borde finnas fler. Jag borde få ha ett normalt liv. Många av mina vänner har aldrig varit på en begravning. Jag har varit på 4. Min farfar, min mormor, min farmor, min fasters man. Alla har dött av någon slags sjukdom. Min morfar är också död, men han dog innan jag föddes, av en sjukdom.
Ska detta kallas ett liv? Hur? Hur ska jag kunna leva om de jag älskar ska försvinna. Och jag vet inte vad jag tror på. En del av mig tror på himmlen, en annan del tror på att den bortgågna är nära mig hela tiden, som en skyddsängel. En tredje del tror på att man återföds. Men vilket sätt som helst. Jag får aldrig träffa dessa människor igen...