Eriikas

Nu är nog tiden inne att berätta min historia om min förkärlek till älskade Frankrike.
Det här inlägget blir kanske långt, kort eller helt perfekt. Så luta er tillbaka och läs om vart jag drömmer mig bort varenda millisekund, you're going for the ride of your life.

Allting började när jag var liten. Jag var ett väldigt vackert och sött barn. Jag hade allt jag behövde.
Så en dag, jag kommer inte ihåg min ålder, men jag var vääääldigt ung, så såg jag min absoluta favorit film, Aristocats. För er UFO:n som inte sett den, så här kommer en liten sammanfattning: Aristocats utspelar sig i självaste Frankrike. Den är tecknad och handlar om katter. Ja, katterna kan prata. En katt och hennes ungar som bor hos en rik lady dumpas i diket av en elak butler (ja, det VAR butlern som gjorde det!) och väl ute i det fria träffar dem en gatukatt. Den är såå himla söt och jag älskar den ännu. Jag kan absolut inte glömma min första favoritfilm. Den är så bra ritad. Jag vet inte ens hur många gånger jag sett den. Det var då jag fann min förkärlek till Frankrike.
När jag blev äldre med tiden så drömde jag mig till Frankrike, undrade hur det var där, hur människorna var, hur Eifeltornet såg ut. Om det var så som i filmen.
Jag började skriva om just Frankrike på SO lektionerna. Jag slog upp ord i franska lexikon. Jag tog reda på allt.
 För 4 eller 5 år sedan så åkte jag, min mor och far till Tyskland på husbilssemester. Vi åkte runt Bodensjön. Vi övernattade lite över Frankrike-gränsen, det glömmer jag aldrig. Språket var så vackert, naturen och landskapet, wow.
 Året efter så åkte vi till Frankrike på husbilssemester. Det var en dröm som gick i uppfyllelse. Vi åkte runt i landet. Vi var där i 3 hela veckor. Vi var i Paris och var på Disneyland i 2 dagar. Vi åkte upp i Eiffeltornet. Vi åt på Trocadero (och ja, det var svindyrt. Ofattbart men visst. Det är ju FRANKRIKE!).
 Sedan dess har det varit min tillflyktsort, när jag blir riktigt känslosam (läs: emotionell) så drömmer jag mig dit. Till de vackra klipporna som havet kastade sina vågor mot vilket vi skådade när vi cyklade på olika platser. Till de röda, båa, gula och gröna åkrarna som man åkte förbi. Till den stunden då jag såg "De tre musketörerna" på franska för första gången. Då jag var riktigt lycklig. Jag kände mig hemma. Jag kände en dragningskraft. Jag tillhör det där underbara landet. Det är en av anledningarna till att leva.
 
 Jag klarar inte av att se alla lyckliga par hålla hand och viska saker i varandras öron. Jag orkar inte se dem kyssa varandra. Jag vill inte se dem lyckliga. Ja, jag är avundsjuk. Jag intalar mig själv hela tiden att jag inte bryr mig, att jag inte söker det som dem har. Att jag är en bättre person.
 But guess what. Det är jag inte. Jag längtar efter den dagen jag får uppleva samma sak som dem. Då jag får känna mig riktigt älskad. Då jag inte känner avundsjuka längre.
 Ska jag vara ärlig hatar jag de personerna, som har någon. Jag vill slita dem från varandra. Men jag skulle inte klara av att se dem utan varandra. Jag är bättre än så.

Jag vill vara vacker, lika vacker som Carla Bruni och Sophie Marceu. Någon som alltid behåller sin underbara utseende, även fast man nyss vaknat eller inte har något smink. Jag vill kunna spela gitarr, sjunga, agera. Jag vill leva. Jag vill vara fransk. Jag vill vara älskad. Jag vill älska någon. Jag vill ha ett bra självförtroende, ett som aldrig sviker. Jag vill vara lång nog att bli modell. Jag vill bara sitta på min franska balkong mitt i stan med solen i ögonen och spela och sjunga.

Jag vill ha allt.

Jag kan inte få allt. Jag kan inte bara tro att allt bara händer människor. Vissa har tur, andra inte.
En sak är klar. Jag tillhör Frankrike. Jag visste det redan första gången jag så Aristocats. Och en vacker, ljuvlig dag så ska jag bo där. På något sätt så ska jag ha ett liv där. Och jag ska kämpa som fan för att få min vilja igenom. Jag ska vara någon. Jag ska vara mig själv.

Och därför, mitt kära folk, så älskar jag Frankrike.
Jag har ensamrätt till det. Find your own destination.

Au revoir<3
                Erika

 Mitt bara MITT!